Tisdag. Två jobbdagar. En fredag. Och sen en invägningsdag kvar. Det börjar kännas mer än dags nu. Två veckor mellan matcher KAN vara den mest minst skojjiga tiden mellan matcher. Mellan EM och NM hade jag en månad. Det var det tightaste jag haft mellan två planerade och båda extremt viktiga matcher. Det var jobbigt på sitt sätt, eftersom man preciiis hinner landa, titta ut genom fönstret och undra vart man hamnat innan det är dags att slå på jetmotorerna och lyfta igen.
Den här mellanperioden har mest gått i lyssnandets tecken. Lyssna på kroppen. Lyssna på coacher och tränare som är tusen gånger smartare än mig. Lyssna på erfarenheten jag samlat på mig... och sen lyssna på alla fantastiska råd och fantastiska visdom jag får till mig från alla håll och kanter numera.
För det finns saker här i livet, som ska vara lite jobbiga. Lite uppförsbacke och lite trassligt och gropigt. Jag skrev en krönika om precis det, till en bloggsida i våras:
må-bättre.se/jennifer-osterlin-thaiboxning/
Jag klipper in den här... lite kanske för min egen skull med:
Jag trodde länge att jag var en svag person. Men nu vet jag bättre. Jag försökte bara hetsa tiden…
Jag hade tidigare en helt fantastisk thai-tränare, Anders Eriksson. Inför en av
mina mästerskapsmatcher sa han en sak jag bär med mig sen dess… jag
hade en riktigt tuff tid med bantning och mycket, mycket träning.
Mästerskapet närmade sig och jag var orolig och kände av stundens
allvar…
”Det finns saker här i livet som är jobbiga, och det är meningen att de ska vara det.”
Jag förstod nog inte riktigt där och då vad det var han menade… men
det har hjälpt mig något enormt genom många svåra stunder efter det. Det
finns en märklig tröst i att veta att även hur jobbiga och jävliga
saker och ting är, så är det okej…. För det är meningen att de ska vara
det… de har också en viktig uppgift här i livet… och ibland är det enda
man kan göra att vänta ut dem. Låta dem ta sin tid. Ha sin tid.
Jag är en mycket otålig person i min natur. Det här med tålamod och
att saker ibland måste få ta sin tid är svårt för mig att förstå och
acceptera ibland. Där tjänar jag väldigt mycket på varje liten
förbättring jag gör.
Vissa saker kan man helt enkelt inte hetsa fram. Det spelar ingen
roll om man lägger ner tre gånger så mycket energi…. de blir inte klara
fortare för det, eller bättre… står man med en stång som väger dubbelt
så mycket som en själv i händerna… då kan man roa sig allt man vill med
att försöka få den att accelerera och försöka bli färdig fortare. Glöm
det. Det enda man kan göra är att vänta. Göra precis det man redan gör….
och låta den sakta, sakta glida upp för låren. Regeln är att så länge
stången rör sig.. så är det bara att vänta.
Samma sak gäller i thaiboxningen har jag kommit på. Det finns INGET
du kan göra för att få klockan att gå fortare… sekunderna att försvinna.
Det enda du kan göra är att böja dig ödmjukt inför det du inte kan
påverka. Och göra ditt allra, allra bästa… varje minut, varje ögonblick
som om det vore det sista. Jag snubblar fortfarande ofta över den roten
och önskar att tiden gick fortare..
Sånt där är livet ofta har jag kommit på… det riktiga livet alltså..
det som inte har fyra hörn, rep och en domare… Där det finns det också
saker, stunder, man bara måste gneta igenom. Det handlar inte om att
göra mer, eller något annat. Utan om att göra precis det man gör, och
vänta…. tålmodigt vänta. Tills det plötsligt släpper och blir lätt igen.
Men fan vad svårt det är ibland.
När livet eller stunden är sådär riktigt jävla tufft… Ta en sekund,
och fundera på… är det här en sån där sak? En sån där som SKA vara
jobbig?
De gånger jag kommer på att ta den tanken och inser att det är så…
det tröstar mig. Ger mig styrka. Men jag ramlar ofta i leran. Innan jag
inser att; Shit… roten igen…
Ibland kanske man måste klättra upp på ett berg… eller prata med en
kär vän för att förstå. Men jag tror att det bara är en bra sak. För det
är precis samma med det… sådana tankar kan man inte heller skynda fram.
Skynda fram en tanke om att man försöker skynda fram en tanke? Vart är sansen i det?
Ändå är det ju ofta just precis så man gör…. eller i vart fall vad
jag gör… Kanske man kan jämföra det med när det börjar bli trögt med
cykeln och man inser att man kommit till en uppförsbacke. Då börjar man
(oftast) inte trampa såinutavbara-heeelsike i vild panik för att hetsa
uppför så fort man kan. Utan man inser att det bara är att sega på så
kommer man ju upp så småningom. Och kanske där rent av är en
nedförsbacke på andra sidan… om inte annat så är där ju garanterat en på
hemvägen.
Och DET är en tanke jag ofta tröstar mig med när allt känns skit,
pest och faan.. att hur lång och jävlig backen än är… så kommer det
ALLTID en lika lång på hemvägen.
Fast då är det en nedförsbacke istället… kom ihåg det.
