Life in the FAST lane :D

Bild: Janne Olkkonen

Ah, jelp. Det har varit det snabba, fräcka livet den senaste tiden...

Har hunnit med en hel massor med kul saker... inte mindre än två olika fotograferingar, en intervju för Chalmers rekryteringskatalog, lunchdejter till höger och vänster, smidande av lite roliga planer inför framtiden... har hunnit gasa igång TUNGT gym igen (som att komma HEM ska jag säga... SOM jag har saknat det förövrigt).

På sidan av det så är det just nu en ganska så hektisk tid i mitt andra liv - ni vet det där "riktiga livet" som jag har på sidan av kampsporten. Det där vuxna med "jobbet" som alla pratar så mycket om ;) Sitter just nu i Stockholm efter workshop med kunder hela dagen och laddar för ännu mer kundmöten imorgon :) det är väldigt, väldigt roligt... samtidigt som det gör att man blir helt slut efteråt. Det frestar på att vara smart!

Men samtidigt som det är från det ena inbokade till det andra... så är det samtidigt så sjukt kul att få vara med om allt det här. När det händer saker, och man får uppleva och prova på allt möjligt... som man aldrig kunnat tänka sig. Och alla fantastiska personer man får träffa... både på på grund av, och tack vare alla titlar, mästerskap. Alla dessa fantastiska tränare jag får chansen att träna för. All den kunskap och erfarenhet som ligger till mitt förfogande. HELT fantastiskt.

Nämnde ju ovan att jag gjort två fotograferingar den allra sista tiden (snacka om att bli trött av anspänning förresten, hahaha ;)). Den ena för fantastiskt duktiga Janne Olkkonen - som tagit bilden i det här inlägget. Men också en annan fotograf - som fotade mig för Chalmers rekryteringskatalog. De söker tydligen upp Chalmerister som utmärkt sig på nått skojjigt sätt... eller gjort nått fyndigt - och visar upp dem i denna beryktade katalog. Och i år tyckte de tydligen att jag passade in ;) examinerad civilingenjör som jag faktiskt är... i alla fall.. fotografen. Han hade en sån där lycklig energi på något sätt... en sån där person som verkligen brinner... för livet och allt liksom...  Och som man bara blir motiverad och inspirerad av att vara i samma rum som. En sån där person som vågar visa sig intresserad - och imponerad. Helt fantastiskt.

Men det roliga var att han sa samma sak om mig. Eller ja. Han sa att jag hade en speciell energi - ett driv... och det gjorde mig verkligen genuint glad att höra. Det var en jättefin komplimang att få för mig.

Och jag hoppas att kanske någon annan ska tycka samma sak.. för den 20:e oktober håller jag och Elina - som också tog VM-guld förra året, ett litet inspirations-seminarium på FMT. Och då ska jag berätta om allt... om hur det började... och hur det gick till... och om hur jag tog mig från inget till allt. Ses där.

Första gången...

Första gången. Oavsett hur många år man kört... hur många hundra thaipass, tusen mittsronder man gjort... så är det ändå alltid samma sak.

Idag körde jag första passet sedan NM för två veckor sedan. Och den stora slitenheten hade innan dess tagit ut sin rätt ordentligt, så totalt sett så var det över tre veckor sedan jag var med på ett thaipass. Och innan det så var det sista laddningen inför EM och innan det så var det sommaruppehåll... Så i ärlighetens namn så är det nog snarare månader än veckor som gått sedan jag sist körde ett "riktigt" FC-pass från början till slut. Hjälp o.O

Så idag var jag... nervös. Faktiskt. Inte döts-nervös kanske.. men liksom lite. Lite sådär som när man kom tillbaka till klassen efter sommarlovet. Fast den här gången hade klassen redan hunnit med typ två diagnostiska prov, en skolutflykt, brännbollsturnering och allt...

Men jag överlevde :D Jag försökte verkligen mitt bästaste för att ta det lugnt. Det sista jag vill är att bli sjuk igen... det är alltid sjukt lurigt det där... att avgöra när man är frisk nog för att börja köra igen. Har sett SÅ många som är sjuka, kommer tillbaka... kör ETT pass - alldeles för hårt, blir sjuka igen, kommer tillbaka - kör för hårt... ah. Och vips har det gått tre månader och man är mer frustrerad än nånsin. Sjukt slöseri med tid.... och dödens död för motivationen.

Min fystränare Björn Rhodin har faktiskt skrivit ett par riktigt bra artiklar om saken, som jag tycker alla som tränar, oavsett nivå ska kika på: När är man för sjuk för att träna?

Så jag skyndar långsamt. Står över lite ronder här och var. Försöker att inte hetsa iväg på mittsarna... fastän det helt plötsligt känns över förväntan... fast man varit borta i två veckor och tänker på sig själv som en avdankad sälmamma. Rund är också en form eller?


Hösten är en speciell tid för mig. Mitt naturliga driv som våren och sommaren ger mig, byts ut mot en liten vemodig seghet. Min skärpa och edge blir lite naggad. Nästan som att hela min person blir lite, lite genomskinlig... mindre färgstark och mera grå.

Sådär är det varje år har jag kommit på. Men jag har också hittat saker som gör mig bättre. Som ger mig tillbaka lite av den lyster och gnista som hösten tar ifrån mig.

Framförallt försöker jag som sagt vara lite försiktig med mig själv... hellre vila någon dag, någon rond.. än att slåss mot en evig förkylningsväderkvarn.

Sedan kan man göra en hel del med kosten har jag märkt. Sköter jag den, så blir min höst plötsligt mycket mindre outhärdlig.

D-Vitamin äter jag några gånger i veckan - rekommenderas starkt till den som inte äter lax eller annan fet fisk varje dag.

Vet man med sig att man är lite generellt slarvig med att få i sig mycket grönsaker är Mivi-Total ett helt fantastiskt multivitamintillskott.

Sedan håller jag mina bästa pick-me-up vänner Gakkic, Beta-Alanine och BCAA-XX ännu lite mer kärt. Jag blandar alla tre i en fin-fin pre-workout mix till mig själv som jagar bort de flesta höstkänslor och släpper på lite sommar lagom till mittsarna ;)

Då har man till och med lite inre ilska kvar till MAKE STROOONG efter passet. Björn har lovat mig att nu ska jag även bli världsmästare i överkroppsstyrka. DET ser jag fram emot.

Döts-chins... en del av döts-fysupplägget. Det och en samling andra magiska övningar. Typiskt bra om man har en kroppsform som en Tyrannosaurius Rex.