Dettahäringa med den nya tekniken

Jag vet. Jag jobbar som utvecklare och borde således ligga i framkant när det gäller ny teknik och fiffiga finesser. Men jag gör ju inte det... Jag är oftast hopplöst efter och sist med allt.

Bildkollage är inget undantag. När jag varit avundsjuk på alla fina ramar och gammeldags-effekter som typ hela världen lägger upp på facebook och på sina bloggar i typ två år! Så insåg jag nu, idag... att "Hey. Jag kanske också kan ha en sån app till min mobil" :-D

Sagt och gjort och mitt första collage avbildar fyra stadier av övningen "Boll i pik". Den som lyckas gissa vem som sagt till mig att göra den  vinner en spårvagn (avhämtas i Italien och eventuell vinstskatt samt rostsanering betalas av vinnaren). En ledtråd är att det är en bålstabiliserande övning.... En SJUK sådan.

Just detta blogginlägg sänds till er direkt från rv 40 påväg upp till Stockholm och morgondagens kampsportsgala. Hoppas det blir roligt :)

Du får hemskt gärna gå in och rösta på mig (eller någon annan) :D på
www.kampsportsgalan2013.se/node/115

Röstningen är stänger ikväll tror jag :)

Se naturlig ut sajatedaj!

Fattar ni att vart så nervös att jag glömde att ta en bild av studion. Jag tog ingen bild av mig och Jenny Strömstedt, ingen bild av mig och Ulf som höll andan i en pool i 8 minuter!

Gawd daem.

MEN. Jag fick vara med om något jag aaaaldrig, aldrig trodde jag skulle få uppleva. Helt sjukt coolt bara hela saken. Tv-smink. Kameror... En helt galet regisserad procedur.

Det var bestämt vart vi skulle sitta, vad vi skulle prata om, i vilken ordning! Det ser ju så spontant ut på teve :-D till och med publiken var regisserad liksom!

Jag hade fått reda på att vi skulle prata om vad som driver en... Att söka gränser, och att utmana sig själv. Men det var typ det minsta vi diskuterade :-P ska jag vara ärlig så vet jag inte riktigt vad vi pratade om i våra 47 minuter... Men inte var det så särdeles mycket thaiboxning i vart fall :-D jag blev intervjuad per telefon i timmar av en research-person om min sport och massa runt det fysiska, det mentala... Det tekniska och allt, allt verkligen. Så lite snopen vart jag allt när det vart mest heelt andra samtal!

Men hjälp. Vilken upplevelse!

8 minuter i en pool. Det var verkligen HELT fantastiskt att se! Få äran att stå brevid någon som går så djupt, djupt in i sig själv...

Men något som nästan var ännu mer intressant var de andra personernas reaktioner... Det var flera som tyckte det bara var rätt av obehagligt! De fattade verkligen inget av det han i poolen och jag pratade om, om att möta sig själv i en väldigt speciell stund. Att verkligen vara sant ensam.... att tvingas se sig själv i ögonen...

De pratade om att "herregud, tänk om han dör..." och hängde sig fast vid att han får ett skyhögt blodtryck, och att blodet klumpar sig...

Det enda jag kunde tänka på var hur fantastiskt det måste vara... Att vara så nära, i ett med sig själv. Helt ärlig och naken inför sig själv. DET är äkta mod.

Men det ger mig också en lite annan förståelse för hur vissa andra kanske ser på mig, och min sport... Hur den nog kan uppfattas som helt ofattbar och skrämmande... Om man inte förstår. Ser vad det är...

Oh well. Nu börjar det snart. HUR vart det här egentligen?? :-D

Landa, ladda, starta!

Krigat mig genom tunnelbanan nu, tankat (sjukt goda) lösviktsnötter på närmsta turklivs och hets-chillaxar på hotellet i ganska exakt 38 minuter innan taxin ska plocka upp mig och leverera mig till tv4-studion.

Vart fullt ös verkligen hela dagen. Tågen gick från Gbg 06.00 och sen har det vart kundmöten hela dagen :) sjukt kul... Men uttömmande!

Så eftersom jag inte har haft tid för det under dagen... Så kör jag allt nojjande nu istället. TÄNK om jag får tunghäfta? TÄNK om jag låter som en idiot o_O Jag har inte ens bestämt vad jag ska ha på mig!!

Kusinen på landet i nationell teve... Än är undrens tid inte förbi ;)

Och NU ringde dom och ville hämta mig om tio minuter istället! CRAP :-D

Idag är det bra.

Just precis nu.. är ett sånt där ögonblick som man ibland kanske har lite svårt att uppskatta.... När allt bara är BRA. Inget fantastiskt, extra eller jätteroligt. Men inte heller slitigt, tungt eller tråkigt.

Det är helt enkelt bra.

Igår träffade jag min fina familj på kalas hos min bror... som förövrigt hade gjort en helt fantastiskt fin dessert speciellt till mig :) sen på kvällen fick jag hem Mikael som varit en vecka i Italien och åkt skidor.

Idag har vi promenerat med en kär vän och druckit kaffe och tittat på folk.. och nu står ett högrev och kokar sönder på spisen. I lägenheten är det tomt och tyst... bara jag som sitter i soffan i väntan på mannen min som tog cykeln till gymmet ett slag.

Lugn och vila i just denna stund. Inget speciellt, inget som händer. Men ibland är det bara precis just det man behöver.

Andas.

Just idag är jag stark.

Projektledarkursen i helgen var en riktig mental sjunkbomb.Var nog ganska många som kom därifrån med lite samma känsla; att man fattade inte vad den höll på att göra med en, förrän det small. Många "sanningar" där som fick sig en rejäl törn... och jag tror att de flesta gick därifrån med många, många tankar... hur agerar jag? Hur uppfattas jag? Vad är jag... Vem? Vem skulle jag vilja vara?

Det är helt fantastiskt det där... samtidigt som det är helt vansinnigt jobbig. Att bli ifrågasatt. Utmanad att utmana sina egna sanningar... vad är egentligen sanningen? Din sanning? Min sanning? Vad händer när de visar sig vara varandras motsatser? Vad är egentligen "sant" då?

Så det var en (ärligt talat ganska måttligt peppad) Jennifer full av tankar och funderingar som styrde ut till träningen ute på Westcoast med Björn ikväll. Men ja... faen vilket fint pass det blev. Styrke- och resultatmässigt var det tydligen bra idag. Men min största behållning var den totala mentala vändningen...

Ikväll var det som att injicera självkänsla RÄTT in i hjärtat. Boom.

Ibland är det bara precis det som krävs... någon som vågar stå kvar... utan att vika undan blicken. Som vågar vara rak. Tack som fan Björn för att du alltid är så SJUKT ärlig. Det uppskattar jag mer än allt...



Bilden med citatet ovan har jag hittat och ärligt snott från ett reportage i GP om hemtjänstens nattjour.... Alltså de som åker runt och hjälper de gamla till sängs och kommer och ser till dem när de sover. Eller som åker ut till de som har ont. Som har ångest, oro.. eller kanske till och med dödsångest. Det ska vara den värsta sortens ångesten sägs det... ångesten inför döden. Den kommer bara när man vet att det inte är långt kvar.

Jag tror att den kommer av att man inte hann färdigt. Att man inte stannade, tillät sig vara bara människa. Med fler fel och brister än vad man kan räkna upp.

Men för varje fel finns det ett rätt. För varje fel finns det minst ett rätt.

Lappen ja... den fotade de tydligen på en gammal människas kylskåp.... den är skriven för hand. Av en person. I ett ögonblick. Precis som jag skriver detta nu, fast jag inte skriver det med en svart penna på ett vitt litet papper som är lite nött i kanterna.


Nu ska jag gå till min balkong. Jag ska öppna dörren och gå ut. Sedan ska jag ta ett djup andetag. Och inse att:

Vi lever en sekund i taget. Och sekunden är just nu.

För varje strid blir jag bara lite starkare ändå.