Fina traditioner och magiska 2012

Höjden av att vara vältränad har jag alltid tyckt var såna där som springer i löptävlingar! Så tidigare har jag liksom aldrig reflekterat över att "Hey, JAG kanske skulle ta och ställa upp". Förrän för ett år sedan när jag fick en knäpp och bestämde mig för att springa Sylvesterloppet på nyårsafton. Och insåg att alla ju får vara med... och att det är sjukt kul fastän man inte är snabbast. Det är en sjukt tydlig prestation när man korsar mållinjen - jag KLARADE det!

Nyårsafton petar ju ofta på lite knappar och ömma tår hos oss. Det är sällan så tydligt hur år läggs till år, gammalt blir till nytt och att man inte kan hålla fast tiden hur gärna man än vill... den tar oss obarmhärtigt närmare det många kallar slutet, sakta med säkert.

Kanske det var just en sådan tanke som ställde mitt liv på kant den där dagen för fyra år sedan... hursomhelst så känns det helt fantastiskt att avsluta året med att springa milen på tid. Man stänger igen och avslutar det gamla och kan börja på något nytt, utan gamla demoner efter sig. Tycker verkligen att fler borde göra det. När starten går är det precis 12 timmar kvar på det gamla året, och när man kommit i mål så vet man att man garanterat i alla fall gjort EN bra sak detta året ;)

Jag tänkte först roa mig med att summera det gångna 2012 i lite siffror och nummer. Jag inser ju att jag nog aldrig kommer få uppleva ett så händelserikt år igen... omvälvande är ett alldeles för litet ord tror jag och den som har hängt med minst i svängarna är jag själv!

Men sen så insåg jag att vafan. Är det verkligen det som är det viktiga? Prestationer... pengar, siffror... tider, kilon och medaljer... är det vad som gör oss till vad vi är? Är det vad vi tar med oss i våra hjärtan och vad vi vill sitta och minnas när vi blir gamla?

Nä.

Ta en sekund och KÄNN. Skit i om det räknas som bra eller dåligt, snabbare eller långsammare. Sträva alltid efter att bli bättre. Men bättre måste inte betyda fortare eller mer vikt. Bättre kan vara så mycket mer. Det kan vara ett ögonblick av stillhet eller precis när man inser att DÄR. Där var den... känslan man letat efter eller balansen i en sekund. Känslan av att andas.

2013 vet jag redan kommer bli bättre än 2012. Något gammalt som redan är förbrukat och använt kan nämligen aldrig bli något bättre än det som är NU. Det andetag vi tog igår är inte värt ett skit om vi inte kan uppskatta det vi tar idag.

Inatt kommer jag nog ta en promenad tror jag. Bara titta på natten och lyssna på ingenting. Den bästa gåvan av alla... en sekund, ett andetag i taget.


Förresten.... bilden är från idag :) Den tog min fina, grymma storasyster som ju inte skulle hinna i tid för att titta på mig. Men som helt plötsligt stog där vid vägen och ropade! Om man har väldigt skarpa ögon så ser man nog att jag garvar högt ;) (obs... jag är alltså bakom gais-gubben) (obs igen... jag sprang om honom sen ;) HAH!)


Gott nytt år! Vi ses på andra sidan ;)

Träning man spar

Jag är nog en person som funderar en hel del över min träning. Detaljer som stör mig, eller som faller på plats. Känslor jag inte förstår... eller såna jag tycker om. Det är nog inget konstigt med det.

Men det finns också något annat... Vissa pass som liksom bara biter sig kvar på något sätt, utan uppenbar anledning... De lämnar en tanke, en särskild liksom eftersmak i kroppen. Det behöver inte ha varit ett speciellt pass egentligen, som var något annat än det vanliga. Men av någon anledning dröjer jag mig kvar vid dem. Bär dem med mig en tid.
 
Idag var det tydligen ett sånt pass... det vet man dessutom inte förrän en stund efteråt.

Jag tror inte vi egentligen gjorde något extraordinärt, någon ny övning i och för sig (som jag inte var någon natural born star på direkt :-P). Men inget jättesärskilt. Ändå hänger jag mig kvar. Kan inte sätta fingret på det... men det är något med dagens pass som jag inte kan släppa. Det är sådär ibland. Jag vet inte om det är en bra sak, eller dålig. Men det är så jag funkar.

Jag har börjat träna mer för Anders (Eriksson) nu igen. Helt galet awesome. Jag fattar inte hur han alltid kan ha svar på ALLT. Och om han inte har det med en gång, så kan man ge sig på att vilken vacker dag som helst så talar han helt plötsligt om för en varför man tappar balansen när man gör den där sparken efter slaget. Eller varför ens uppercut aldrig blir mer än lite halvlösig... då har han gått och tänkt på det där. Tittat och funderat. Och kommit på det... helt otroligt...

Men det nog bästa av allt... är att han frågar aldrig vad jag har för mig när jag vandrar runt, runt i ringen mellan ronderna, gnager på tandskyddet och stirrar ner i mattan. Han bara väntar. Tills jag har promenerat klart och börjar se mig om i världen igen...

Jag tror han vet... att det är precis då jag lär mig. Utan honom hade jag aldrig tagit dom där medaljerna... inte en chans...

Julefrid i juletid

Nu är förtrupperna på plats... varje år vid den här tiden de senaste åren tar vi nämligen vårt pick och pack och far långt bort genom tomteskogen till min mormor och jul. Vi bär med oss paket, kakor, skinka, godis, sill, allehanda bakverk och kakor, julpynt, tomtar och alla tänkbara tillbehör. Och så firar vi här... för mormor orkar inte ut och åka numera.

Varje år utses då en förtrupp, som åker dit (hit) ett par dagar före jul och städar, väcker upp tanten här lite, ställer i ordning bord och porslin, handlar det sista, förbereder det som går och lite sådär. I år är det jag och min mamma som är här... och just nu sitter vi i mormors kök och går igenom för typ sjunde gången vilka personer som kommer vilken dag och att ”Ja, det är ditt glas med sprite”.

Det är lite sisådär med minnet när man är 93 som min mormor är... helt sjukt att tänka på egentligen... hon har vart i den här världen i snart 100 år. Det är ju sånt man skojjar om liksom, att ”Shitt.... det är ju typ hundra år sen vi sågs”. För henne kan det ju nästan vara sant o.O Men även om närminnet är lite svajjjigt så är det INGET fel på långtidsminnet. Rabbla bibliska personer, floder i Sibirien och grannarnas släktträd 50 år tillbaka i tiden – nemas problemas.

Hon har varit med om så mycket... tänk om jag blir sådär gammal. Tänk vad saker jag kommer ha gjort och tänkt och velat. Undrar vad jag kommer ha åstadkommit och utfört. Vilka drömmar jag uppfyllde... och vilka som fick stryka på foten.

Hoppas i vart fall att jag får fira mina jular då precis som nu. Omgiven av min familj, de människor som alltid är helt självklara, de som man inte behöver fråga om de kommer, utan när.

Julen är nog en tid för eftertanke för många, och lugn. Och i år är det verkligen precis, precis så... även för mig. Jag är LEDIG från jobbet i två hela veckor och det är något av en första gång. Jag minns knappt när jag senast var helt ledig över jul. Utan några jobbdagar, tentaångest eller matchbantning! Helt sjukt skönt.

Dessutom har lovat mig själv... att minst fram till och med annandagen ska jag bara göra sånt jag VILL göra. Inga måste och måste inte. Bara finnas till och uppskatta. Inte nojja, tänka borde göra si, borde inte göra såhär. Det är jag lite stolt över att jag bestämt mig för.

En annan sak jag är hemskt stolt över är mitt finaste julpynt... en liten grå åsna som jag gjorde i lera i första klass. Sju bast liksom, och knådade till värsta grymma åsnan! IRL ser man till och med vad det är :D den är fin :)

Men en liten sak har jag som tynger mig en smula. I fredags fick hundhimlen världens snällaste lilla ängel... min svärfamiljs lilla sheltie blev sjuk och de valde att låta honom somna istället för att plåga honom igenom en livslång behandling. Det var absolut det bästa... men oj vad tungt att säga hejdå till den luddiga, snälla lilla lassie-hunden. Men vi bär honom med oss i våra hjärtan... som alla de andra som gått före oss. Godnatt lilla hund... vi ses i Nangijala.

Det är som det är med livet. Det går sin gilla gång. Jag har blivit bättre och bättre med åren på att förstå det där. Att man inte kan fånga och hålla fast tiden. Men man kan uppskatta den. Idag var jag ute och sprang innan världen vaknade igen. När man gör det för att man vill och inte för att man måste, så är det nästan magiskt. Speciellt två dagar före jul. Man ser hur familjerna ordnat och gjort fint i fönstren. Jag funderar ofta på hur de har det där inne i husen... vad de drömmer om och önskar. Vad de kämpar för och vad som betyder något för dem. Vad de kommer se tillbaka på och berättar om, när de sitter där på jul på sitt 93:e år och berättar om ett svartvitt foto som föreställer en man, en kvinna, två barn... min mormors farfar och farmor.

DET är sjukt.

Världens smartaste adventsljusstake... när man är bättre på annat än att komma ihåg.

God Jul allihop! Ta hand om er och de som ni tycker om... ta vara på dagarna och stunderna och var snälla mot er själva. Det ska jag försöka med i jul.

Running, running, run...

...running, running.

Äääsche. Kom inte ifrån jobbet idag. Det är lite nackdelen med dettahäringa "vuxen" som ska va så bra. Bah. Överskattat. Men det galet mycket roligare nuförtiden när lönen kommer... och jag får göra intressanta saker, och lära mig massor varje dag. Så aja. Det får gå ;)

Har lite extra mycket jul i mig i år förresten :) Så jag är inte ens sur för att det är kallt (än). Det ni :D

Men det är lite halvlurigt att köra jogging... borde dessutom vara ok att multiplicera sin sprungna sträcka med typ 1,3 eller så... för att kompensera för att det är helt bakhalt! Men helt sjuuukt fint med alla ljus och pynt folk sätter upp! Klart värt :)

Snön ligger vit...

Snön ligger vit på taken... och idag kom listan på anmälda till årets SM upp.

I -67.. som är det jag slåss i, fanns det bara ett namn till förutom mitt. Samma namn som stod bredvid mitt inför förra årets final.

Nu är det snart tre hela månader sedan jag kände kanvasen i en ring under mina fötter.... det har varit skönt. Jag tror att det har varit bra för mig... Men nu är det dags. Nu börjar träningen bli långsam och mitt tålamod kort..... nu är det snart dags att slåss.