Att gå utanför sin comfortzone...

En av mina första tränare, Yoav Dan, sa en gång en sak till oss på passet (fritt citerat ur mitt minne);

"Go outside your comfort zones! Känns det obehagligt - träna på det! Det är först när ni vågar lämna era comfort zones och utmana er själva som ni kommer att bli riktigt, riktigt duktiga."

Det där citatet satte sig... och jag tänker på det ofta. Och precis det kommer jag göra på onsdag - fullkomligt kasta mig utanför min comfort zone och göra något helt sjukt obehagligt.

Då ska jag nämligen hålla ett föredrag - om mig själv!

Jag ska prata på något som kallas Alumnens dag vilket är en tillställning där före detta Chalmerister bjuds in för att tala om något speciellt inför andra tidigare, och nuvarande, Chalmerister. Fast jag tror att alla som vill får komma... och eftersom jag, från och med så sent som i onsdags, numera är just en före detta Chalmerist - en alumn samt även världsmästare i thaiboxning, så blev jag tillfrågad.

I vanliga fall så brukar det tydligen vara mest medelålders män med stor vishet och dyra kostymer som talar på de här tillfällena... men på onsdag är det alltså jag som ska försöka bjuda på lite av det jag samlat på mig och lärt mig.

Så kom gärna förbi en sväng och supporta lite...
Datum och tid: onsdag 3 oktober 2012, kl 17.00
Plats: Chalmersska huset, Södra Hamngatan 11, Göteborg
Chalmers satsar på alumnens vecka

Så ska jag göra mitt allra bästaste bästa för att det ska bli så givande som möjligt! (Fastän jag kommer vara så nervös att jag nästan dör).


Just det... bilden är från minuterna innan jag går upp i VM-finalen i St. Petersburg... också en bit utanför min comfort zone...

I ett vitt kuvert av papp...

Idag när jag kom hem(haltande) från träningen ikväll hade Mikael ett lurigt leende på läpparna. På köksbordet låg det ett kuvert i kraftigt, vitt papper. Utanpå stod mitt namn och att det kom från Chalmers antagnings- och examensenhet. Någonstans här började jag störtlipa.

Jag fick nästan ha hjälp med att få upp kuvertet... för när jag väl fattat vad som låg i det så bara rann tårarna, och benen ville vika sig som om jag sprungit backintervall halva kvällen.

Fucking hell... jag gjorde det. Där låg det.... i en fin mapp med chalmerstryck. Det vackraste, vackraste i världen. Min examen.

Min civilingenjörsexamen.


Jag fan klarade det.

Nio år tog det. Men jag gjorde det. Jag avslutade.

Fan ta er som sa att jag inte var något värd. Som frågade varför jag aldrig blev klar, med lite lite hån i rösten och spelat medlidande i blicken. Som frågade varför jag fortfarande jobbade på bingon... om jag hade "lagt ner det där med skolan".

TRO på er själva. INGET är omöjligt. Beviset för det, med stämpel, tryck och underskrift ligger här på bordet.

Och ingen kan aldrig nånsin ta det ifrån mig... det här har JAG gjort. Och jag gjorde det bra.

Det här med rutiner...

Veckan som gått har varit både händelserik, omvälvande och helt fantastisk. Samtidigt som jag försökt mitt bästa att landa efter Ryssland har det har varit mycket fina blommor, mat, presenter och firande :D

Vad som också varit väldigt bra är att jag fått chansen att fokusera på att hitta rutiner för mitt nya, kanske lite vuxnare liv... Jag har ju numera nämligen ett "riktigt" heltidsjobb som inte är slumpmässiga timmar här och där på kvällar, helger och andra udda tider... utan nu jobbar jag dagtid måndag till fredag och gör sånt som jag utbildat mig inom så länge - programmering och speciellt interaktionsdesign.

Detta innebär att jag går upp på morgonen som en normal människa... äter frukost på jobbet... lunch, eftermiddagsfika. Där i mellan jobbar jag med intressanta problem, jag lär mig sjuukt mycket varje ny dag och börjar så smått känna att jag kan bidra med mer och mer. En ganska så skarp kontrast mot att jobba konstiga tider på ett stressigt servicejobb där det är allt annat än fasta rutiner :D Men det är ändå en omställning jag måste göra... framförallt kommer det bli svårt för mig att träna mitt på dagen som jag varit väldigt bortskämd med tidigare. Men jag är övertygad om att med smart planering, och dettahäringa "bra rutiner" folk pratar om så kommer jag kunna träna med lika hög kvalitet och kvantitet som tidigare.


Var förbi Tim på MM tidigare idag och fick lite (mycket välbehövlig) ny utrustning. Bland annat ett par riktigt schyssta handskar ur MM:s nya fightingserie. Verkar vara duktigt stabila och välgjorda... höga är dom i alla fall :D ska bli riktigt kul att prova... har inte kört något thai sedan Ryssland, bara sprungit ett par vändor och dragit ett litet gympass på Sportlife. Vart lite sjuk och lite sådär... men planerar att komma iväg och köra lite thai på söndag kanske :)


Just nu är dock mitt största problem att jag behöver en hund. Gärna en stor, gapig en som kan skrämma bort älgar när jag är ute och springer :/ idag höll jag på fullaste allvar på att springa rätt in i en nere vid Botaniska trädgården... wth liksom?? Sen när bor det älgar på Botaniska? :S Sjukt otippat...

Livet utanför bubblan....

Det är alltid en så märklig känsla... när man kommer hem till tomheten och tystnaden. När det sakta börjar sjunka in. Man får duscha, få på sig rena kläder... äta och sova lite.

Och så sätter man på datorn.... och plötsligt känns det som hundra år sedan och i ett helt annat liv, man satt där på den skeva galonsoffan med Jens och Alex Harris... i ett märkligt land där man inte förstår någonting och där man just tagit emot guldet i damernas -67 kilosklass i thaiboxning. Det enligt många allra största du kan göra i vår sport.

Om man kan spara en känsla i frysen. Slänga in den och ta ut den och slicka lite på den när man känner för det, och stoppa tillbaks den igen... så väljer jag den här.

I december förra året gick jag min första fullkontaksmatch i Sverige. I år tog jag först ett SM-guld. Sedan ett EM-guld... och i torsdags tog jag i direktsänd web-tv emot det största av allt - en VM-guldmedalj.

Jag vet inte vad jag ska säga. Ord räcker inte...

Jag har två tränare, Anders Eriksson och Jens Fredholm som lärt mig allt det jag använde i Östersund, Turkiet och nu Ryssland. All den tid, arbete och engagemang de lagt på mig under året är anledningen till att jag sitter här idag... Jag hade inte haft en chans utan dem.

Och det värsta är att det är inte ens medaljerna som gläder mig mest... utan det är just chansen att få så kompetent träning och framförallt att få gå upp där i ringen och härja!

DET är den sanna lyckan... så vi ses i thaisalen... och på gymmet... och i löpspåret!

För jag... jag har precis börjat ;)

VM-Guld och dagen efter....

Det finns saker som inte går att beskriva... som man inte har ord som räcker till. Det fanns en tid då nästan ingen trodde på mig, att jag var något att ha, eller skulle kunna bli något heller.

Igår var en galen dag.... sov inte många timmar, hur bra sover man natten innan sin första VM-final liksom?? Lyckades tvinga mig själv att somna, bara för att vakna ett par timmar senare som ett tioåring dagen innan julafton, haha. Och så höll jag på till typ halv sex-sex när jag gav upp och gick ner och vägde mig. Låg som planerat ett par hekto över och badade lite och gjorde mig i ordning och vägde in.

Finskan jag skulle möta hade jag sett innan. Hon var ungefär lika stor, eller kanske lite större än mig... men jag visste det. Jag visste det i hjärtat att jag kunde ta henne. Att om jag boxades bra så skulle jag vinna.

Mot ryskan i semi-finalen (samma ryska som jag gick mot på EM) gjorde jag mitt livs match. Jag var i ett mentalt kanonläge och gick helt ärligt bara in och lekte med henne i fyra ronder. Helt SJUK känsla när den andre inte kan påverka en för fem öre, och det kändes som att hon rörde sig i ultrarapid... och det var SÅ roligt. Hela matchen. Lätt de bästa åtta minuterna ever!

Väl på arenan hade planeringen ändrats om och vi fick information om att det skulle ta lååång tid innan det var jag, dels för att matcherna gick lååångsamt, sen hade de också sprängt in prisutdelningar mellan vissa matcher. Så vi gick ut och åt lite... men jag hade en märklig stressad känsla i kroppen och hetsade lite om att vi skulle gå tillbaka....

När vi kommer fram till arenan får vi reda på att de kastat om allt. Bytt ringar, plockat bort prisutdelningarna och i Lina Länsbergs match innan mig skulle motståndaren lämna walk-over. Min match var match 14. Just då höll typ rond 3 match 11 på i ringen..... just det... en hel match, och en walk-over match som innebär att man bara går in i ringen, säger hej till publiken och vinner. Sen skulle jag stå där, med lindade händer, påklädd, med utrustning, och helst lite varm. "Men jag går och byter om då" sa jag... ;)

Som tur var hade jag och Jens "Mr. Perfect" Fredholm tjuvtränat lite tidigare under dagen på vad jag skulle göra mot finskan så jag skuggade, vi pangade lite mitts, repeterade det vi pratat om, knödde oss före i kön till han som kolla lindningen, tejpar handskarna (och stämplar tejpen) och typ joggade rätt upp i ringen.

Det enda jag kunde tänka på var "Skit i det... det här påverkar inte MIG". Jag var SÅ nervös. Men jag bara bestämde mig att "nä, jag ska vara i precis samma mentala läge som mot ryskan". Jag hade Jens och Alex Harris i hörnet... och jag har aldrig känt mig så säker och uppbackad. Det var som att jag hade hela världen bakom mig... trots allt runt.

Jag gjorde en fantastisk första rond. Ingen tvekan, ingen stress. Jag var smart, stark och vaken, jag bestämde vad vi skulle göra och vad vi inte skulle göra. Precis som mot ryskan... Efter ungefär en och en halv minut stoppade domaren matchen efter att jag landat en tung lowkick på hennes högerben, som oturligt nog tydligen redan fått en smäll under en tidigare match. Vinst på teknisk knockout och GULD i mitt första VM.

Det GÅR inte att förstå. Det GÅR inte att beskriva.... medaljen är stor och tung... och jag fattar inte att den är min. MIN och ingen kan ta den ifrån mig... nånsin. Det är så stort. All träning, alla uppoffringar, all nervositet, tankar... stunder jag tänk att "det här GÅR inte". När man funderat på om det är värt det... När man tagit den där uppförsbacken "bara ett varv till..." Allt det har lett mig fram till just den här stunden.

Jag gick ända hit... jag gjorde det. Jag lyckades!


http://www.budokampsport.se/nyheter/2012/3/tre-svenska-vm-guld-i-thaiboxning

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=179&artikel=5268247

http://www.gp.se/sport/1.1063402-tre-vm-guld-i-thaiboxning

Ryssen kommer!

Idag är det en riktig Sverige vs. Ryssland-dag. Sex av våra fighters möter ryssar (två möter vitryssland) och vi skojjar om att vi inte är nöjda med hur det gick på slaget i Poltava och att vi vill ha vinterpalatset tillbaka...

Det kommer med andra ord bli busy-times för vår landslagslägare Pontus idag. För idag blir det KRIG.

Idag tänker jag inte lämna bort en millimeter gratis. Inte en sekund ska hon få av mig. Vinner hon... ja då vinner hon. Men då ska hon inte må bra kan jag lova. Jag ska göra precis som min mamma har sagt till mig... sparka och slå allt vad jag kan, och lite till!

Dagens ryska ord är förövrigt "paket". Det betyder påse :P

Sent ska syndaren vakna...

Så kan man nog sammanfatta gårdagens uppvisning mot Canada...

 Första tre ronderna var mer än lovligt halvmjäkliga. Men i fjärde ronden hade jag fått bra bassning i hörnet i vilan och kom äntligen igång.

Idag är det vila och möter Ryssland i semi, imorgon som det ser ut. Det blir bra...

Nu - semester i St. Petersburg ;)

One down, three to go...

Igår skickade jag hem jättetyskan Brünhilde. Eller ja. Hon hette Claudia egentligen tror jag. Men hon hade passat bättre som Brünhilde... Jag vet att många tycker att jag är stor, men hon var fasen halvnumret större alltså. :-P

Hon slog hårt som apa och frontsparkade mig i magen när jag bara ville kramas lite ;-) inte så snällt tycker jag...

Var verkligen utan tvekan den tuffaste match jag gått. Både mentalt och fysiskt... Hon tålde riktigt mycket, satte några helt sjuka knän rätt i ansiktet på henne som skakade om henne lite men inte mer än så. Var nära att sänka henne med ett slag en gång men hon stog pall. Men var ändå riktig tur att jag fick in lite hårda träffar så hon vart lite trött... annars kunde det gått illa...

Finns film på matchen som jag ska få senare idag :-) hoppas på att få upp den på fb sent ikväll kanske om jag får tag i nått internet. Verkar som att de bara streamar från killarnas matcher. Tjejringen är ring C utifall det skulle komma upp...

Imorse var det invägning igen för idag ska jag möta Canada. Tror jag såg henne innan och hon såg iaf lite kortare ut än jättetyskan så det känns ju lite skönt iaf men i vm finns inga lätta motståndare... Så jag förväntar mig det värsta.

Alex möter Polen idag och Elina är i direktfinal mot den som vinner semifinalen :-)
I övrigt mår vi bra, maten är helt ok och det mesta flyter på... Bilden är på matchkläderna... Helt ok tycker jag... Mjuka och smidiga.
 
Fortfarande svårt med internet dock... Gör mitt bästa för att hålla er så uppdaterade det går :-)

Framme, inkvarterad och invägd :D

Herregud! Man skulle nästan kunna tro att vi hamnat i Ryssland! Allt här är PRECIS som på film... helt fantastiskt!

Byggnaderna är antingen från 1800-kallt eller från den glada kommunistperioden ni vet när det var på mode med fyrkanter, hundra nyanser av beige och betong. Och stål. Som rostar...

Resan hit gick jättebra och vi lyckades ta oss igenom alla kontroller och tullen utan större problem. Registreringen med att få rum, pass osv krånglar ju alltid på antingen det ena eller andra sättet och tog några timmar, men gick ändå sjukt smidigt med tanke på att vi är typ 800 fighters plus runt 3-400 coacher och dylikt på plats från massa olika länder! Thailand är tydligen stora i år, tillsammans såklart med ryssarna, ukraina, polen och dom andra ”usual suspects”.

Vikten har änsålänge gått väldigt bra. Vilket är tur eftersom den utlovade bastun visst kostade 120kr/timme och öppnar efter invägningen stängt :D aja, det gör inget. Svett-Lars och jag spenderade lite kvalitetstid på gatorna här i närheten igår och så finns det badkar på rummet! Svett-Lars är för er som inte känner honom alltså Linn Wennergrens svarta windy-svettdräkt. Han är min räddare i nöden som aldrig sviker och han tvekar inte en sekund att omfamna mig med varma, svettiga och gummiluktande kramar närhelst jag behöver det! Helt fantastisk uppfinning :D enda problemet med honom är att han egentligen är typ tre nummer för liten för mig. Men som TUR är så är jag inte så korpulent när jag åker iväg och ska slåss... så det är ju perfekt!

Invägningen gick snabbt (i sammanhanget) och effektivt. Särskilt med tanke på att man nu ska datorisera hela systemet på något sätt och det är massa hallå med blanketter, foton, passkopior osv osv.

I övrigt är allt som sagt väldigt ryskt... inklusive rummen. Man skulle kunna bli sur och tycka att ett fyrstjärnigt, (dyyrt tydligen), stort hotell i Radisson kedjan skulle vara åtminstone liiiite uppiffat sen det byggdes typ 1960.

MEN man kan också istället välja att uppskatta att allt är helt igenom original! Genom att till exempel leka ”gissa fläcken” (man gissar helt enkelt vad som lämnat den gulbruna fläcken i hörnet, eller den svarta, eller den gråa med prickar eller... leken kan pågå förevigt för det är heltäckningsmatta i heeeela hotellet i härligt kommunist-original :D jag har fortfarande inte funderat ut svaret till den mellangröna fläcken dock :/ hmm... några gissningar på den??).

Man kan också leka en liknande lek som istället handlar om fläckarna och skaven i olika färger och och former på möbler och sängkläder... :D eller helt enkelt ta en cigg på rummet. Göttans gött ;) om man ska ha fest till exempel så slipper man ju gå ut! Helt perfekt... Och badkaret som inte haft någon emalj iaf de senaste 20 åren är ju HELT och hållet halksäkert! Där slinter man ICKE när man gjort sina vikt-väktarbad om kvällarna :D

Sen får man helt utan att anstänga sig massor med orienteringsträning... för alla 13 våningar ser EXAKT likadana ut :D och det är ett STORT hotell. Men det är bra för vikten att få springa ett halvt maraton när man vill kila över till någon annans rum och kolla läget... gissa förresten vilken våning vi bor på? Oooohyeah. Lucky number 13 ;) Perfekt :D

MEN! Jag har (utan att ens låtsas).. .väärldens finaste utsikt från mitt hotellrum:

Ryssland ÄR helt fantastiskt vacker. Fast på sitt eget sätt... Sankt Petersburg är en sjukt cool stad och jag fullkomligen ÄLSKAR att vara här.

Alla svenskar har klarat vikten och nu borde lottningen vara klar när som helst och då får jag reda på vilka jag kommer möta först och kanske ungefär när jag går min första match... och ikväll är det invigning. Ska bli kul att få se arenan!

Det är lite problematiskt med internet här... man får betala en lite sur peng för wifi på hotellet... men ska försöka så gott jag bara kan att hålla er uppdaterade! Just nu har jag kutat till ett litet sött kafé med wifi. Men jag måste tillbaka igen typ nu nuu för ett möte med landslaget :D

Ta hand om er därhemma... träna hårt, och tänk gärna på oss lite ibland :)

Det är nära nu...

Nu är det inte många pass kvar... på onsdag vid den här tiden är jag i Ryssland och på väg till det största som någonsin hänt mig.

Just precis nu när jag skriver detta är jag ensam hemma. Det är då tankarna kommer.... många frågar mig: "Hur känns det?" och "Är du nervös?". I den stunden ni frågar det så kan jag ärligt svara att; "Äh, det känns bara bra... ska bli skitkul" eller "Nää... jag är inte så nervös. Litegrann ibland bara."

Det är när jag är ensam. När jag har tid att prata med mig själv... och jag frågar mig själv samma saker... då kommer det oftast andra svar...

Två av de klokaste personerna jag vet har båda sagt till mig i stunder som den här, att fighting är något helt speciellt.... Det finns inget man ens kan jämföra det med. Inget som är så nära och äkta.

Och så är det verkligen... Det är inte förrän man står där i ringen. När man tränat sin kropp så mycket man har orkat, stångat sig blodig i uppförsbackarna... gått upp innan världen för att hinna med två pass, jobb och vardag. Sparrat och sparkat mitts, clinchat fastän man helst bara velat gråta. Och låtsats att varje pass varit så himla kul och roligt. Bara för att skynda sig hem, slänga i sig (alldeles för lite) mat och gå och lägga sig för att hinna sova för att hinna upp... för att hinna göra alltihop om igen. Det är då man inser.. att shit. Hon har ju för fan gjort samma sak.

Då är man ensam.


Jag har inte så mycket rutiner och så inför matcher längre... När jag började matcha hade jag världens ritualer och rutiner... för det hade jag läst att man skulle ha. Men problemet blev när något ändrades... man blev för sen eller för tidig. Omklädningsrummet var fel färg, eller gud förbjude: mp3-spelaren inte var laddad! Så nu försöker jag stoppa mig själv från att hitta på massa måsten. Det är svårt, men jag gör mitt bästa...

Men jag har ändå märkt att jag omedvetet gör små förändringar ju närmare match jag kommer... en av dem är att löprundorna blir lite längre... och jag uppskattar dem mer och mer. Jag söker ensamheten tror jag. Det gör plötsligt inget om ingen vill sitta med mig på lunchen, eller om lägenheten är tom i några timmar. Jag plockar fram musik jag lyssnat på för flera år sedan... och det låter nog märkligt, men jag har märkt att jag söker avslut och avsked.

Jag vill gärna springa den där rundan "en sista gång". Träffa vissa vänner... min mamma och mina systrar om jag kan. Det blir ofta lite speciella möten... de där man vet är det "sista". När man är tystare. Mer närvarande.

Jag packar mina saker. De som luktar mer liniment än mina vanliga träningssaker. Tröjorna jag brukar ha på mig. Viktiga papper och dokument. Till och med dom känns annorlunda nu... lite tyngre och skrovligare i handen på något sätt.

Maten smakar mer... Jag kan sitta tyst och titta på ingenting medan jag äter.

Och jag vet att det är att jag förbereder mig. Förbereder mig på att göra det där som är det närmaste, mest ärliga man kan göra. När jag bara har mig själv och ingen annan, och jag måste bryta ner henne tills hon inte vill mer. Det som lockar så mycket och samtidigt skrämmer och som jag älskar mest av allt...


...fighting.